Morgonpigg och måsar HANAR Gaviotans

Morgonpigg och måsar HANAR Gaviotans

Bells ring i gamla stan eller i händerna på en klocka
Klockan åtta på morgonen och som vanligt, det flockas måsar och
Gaviotans män oberoende av rådande frost, regn Southwest,
eller den söta värmen inne alla bra kaféer som väntar dem.

Os sitter på stolar som följer flera tabeller med hett kaffe,
utan encuenta kall morgon, solen eller tät dimma ... som hans
Kroppen var immun mot meteorologías året vissa okunniga måsar och
som alltid, inte långt därifrån mest okunniga manliga måsar tertuliaban.

Sedan slutet av bryggan till mitten av min vackra byn,
varje dag såg missbrukare och rökning sin morgon cigarett, medan vissa
sundare förblev under milda värme som efter dörren
kaffemaskiner och uppvärmning uppvärmning dem kalla hårda.

Jag kunde aldrig förstå men jag kan föreställa mig att konditionen
ovetande om måsar och varaktig konstant ducka dåligt väder
vinterväder förde kallt regn och våt vind,
vulkaner som deras kroppar var outhärdlig värme.


Vissa förklara det som den onda bevis införs i sin Alma,
en cigarett, men jag, okunnig om min oförståelse
Jag undrar ... vad kan inte gå utanför när vill ha
svälja att vit rök fyller lungorna efter dödlig kallt ...?

Allt var meningslöst att se dessa tidningar och kyls tecken
att även om de var rutinerade seglare av grov sjö,
dem i sin roll som hemmafruar, krävde hans närvaro, samma jämlikhet
förutom att de var manliga måsar måsar och de kallade sig.

Efter flera timmar när middagssolen uppmanade dem att gå,
Jag kom ihåg de tidiga timmarna av dagliga soluppgång
när man ser dem i det öppna, snarare än att behandla vanliga människor,
Jag gjorde jämföra dem med konstiga män måsar och förlorade Gaviotans

    LAS GAVIOTAS Y LOS TEMPRANEROS MACHOS GAVIOTEROS

Suenan en las viejas Campanas del Pueblo ó en las manecillas de un reloj
las 8 en punto de la mañana y como todos los días, allí acuden gaviotas y
machos gavioteros sin importarles la helada reinante, la lluvia del Suroeste,
ni el dulce calor que hay dentro de todas las buenas cafeterías que les esperan.

Sentadas-os sobre las sillas que acompañan a varias mesas con un caluroso café,
sin tener encuenta al frío mañanero, al Sol o a la espesa niebla ... cual su
cuerpo fuera inmune a las meteorologías del año, unas ignorantes gaviotas y
como siempre, no lejos de allí más ignorantes machos gaviotas se tertuliaban.

Desde el final del Muelle, hasta el centro de mi bello Pueblo,
cada día los veía fumar su enviciado y mañanero cigarrillo, mientras algunas
más sensatas, permanecían bajo el suave calor que tras la puerta de entrada
las máquinas del café y la calefacción les calentaba del duro frío.

Nunca pude comprender pero sí me podía imaginar aquella aptitud
de las ignorantes gaviotas, sorteando y soportando las constantes inclemencias
del tiempo en invierno que traían la lluvia fría y el viento húmedo,
cual sus cuerpos fueran volcanes de insoportable calefacción.


Algunos lo explicaban como el justificante vicioso introducido en su Alma,
de fumarse un cigarrillo, pero yo, ignorante de mi incomprensión
me preguntaba ... ¿ y no pueden salir a la calle cuando desear quieran
tragarse ese blanco humo que llena sus pulmones de posteriores fríos mortales...?

Todo era inútil viendo a aquellos diarios y enfriados personajes
que si bien ellos eran curtidos marineros de bravos mares,
ellas en su faceta de amas de casa, exigían con su presencia, la misma igualdad
salvo que ellas eran gaviotas y ellos machos gaviotas se hacían llamar.

Pasadas varias horas, cuando el Sol de mediodía les invitaba a pasear,
me hacían recordar aquellas primeras horas  del diario amanecer
cuando al verlos a la intemperie, en vez de considerarlos normales personas,
me hacían compararlos con extrañas gaviotas y perdidos machos gavioteros